Den historiska bakgrunden till änglologi och kopplingen mellan zoroastrianismen och judendomen.

Gamla testamentet, en helig text som vördas av tre stora monoteistiska religioner, är rikt på mystiska berättelser som fördjupar sig i det gudomliga och det himmelska. En spännande aspekt av dessa forntida skrifter är närvaron av änglar, himmelska varelser med uppgift att utföra gudomlig vilja. Medan traditionella tolkningar fokuserar på änglarnas religiösa betydelse, uppstår en fascinerande koppling när man utforskar deras förhållande till astroteologi – studiet av himlakropparnas inflytande på religiös övertygelse.

Änglar i Gamla testamentet:

Dr Tony Nugent, forskare inom världsreligioner och expert på antika symboler. Han undervisade vid Seattle University i femton år vid institutionen för teologi och religionsvetenskap och är en ordinerad presbyteriansk predikant. Han beskriver den historiska bakgrunden till änglar:
‘’Det kommer också från den judiska litteraturen skriven mellan Gamla och Nya testamentet som inte kom in i den bibliska kanonen. Några av dessa citeras till och med i Nya testamentet, till exempel Enok, från 2:a århundradet f.Kr. Allt handlar om änglar….’’

(https://www.huffpost.com/entry/ancient-mythic-origins-of_b_152564)

Den etymologiska roten av en ängel är "en klass av andliga varelser, Guds tjänare och budbärare", en c. 1300 fusion av fornengelsk engel (med hård -g-) och fornfransk angel. Båda är från senlatinska angelus, från grekiska angelos, bokstavligen "budbärare, sändebud, en som tillkännager", i Nya testamentet "gudomlig budbärare", som möjligen är relaterad till angaros "beriden kurir", båda från ett okänt orientaliskt ord.’’

(https://www.etymonline.com/search?q=angels)

Vad är en ängel? ’’En ängel är ett andeväsen, (och inte fysisk form) som till största delen förekommer inom de monoteistiska abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam, och vars uppgift är att tjäna Gud. Oftast förekommer de i de tre religionernas respektive heliga skrifter som budbärare mellan människorna och Gud, men de är även beskrivna som väktare, rådgivare, domare och krigare. Läran om änglar kallas angelologi.’’

(https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ngel)

Ett annat koncept som vi känner till i bibeln är ‘’herrens ängel’’ vad betyder det? ’’Den exakta identiteten på Herrens ängel är ett ämne för kontroverser inom judendomen och kristendomen. Ängeln talar i Guds namn, flera karaktärer känner igen honom som sådan, och berättelsen skiljer inte tydligt från varandra, ibland omväxlande mellan "Herrens ängel" och "Gud". Den judisk-hellenske filosofen Philo av Alexandria identifierar Herrens ängel som den gudomliga Logos. Denna form av Gud tas upp i evangeliet enligt Johannes, och assimilerar den kristna Logos med Jesus Kristus.’’

(Susan R. Garrett, No Ordinary Angel : Celestial Spirits and Christian Claims about Jesus, Binghamton, Yale University Press, 2008, 333 p.)

‘’I de tidigare bibliska skrifterna förekommer termen "Malakh JHVH" (Herrens budbärare) huvudsakligen i singularis, och betecknar oftast en särskild egenmanifestation av Gud (se Första Mosebok 31:11–13, där Guds ängel säger "Jag är den Gud som visade sig för dig i Betel"; Andra Mosebok 3:2–6, där Herrens ängel som uppenbarade sig för Mose i en eldslåga säger "Jag är din faders Gud"; jämför Första Mosebok 22:11; Domarboken 6:11–22).

Ibland skiljer sig ängeln tydligt från Herren, som sänt honom (se Första Mosebok 16:11, 21:17; Fjärde Mosebok 22:31; Domarboken 13:16). Även om han träder fram i mänsklig form (se Första Mosebok 18:2 ff., 32:25; jämför Hosea, 12:5), har Herrens ängel ingen individualitet eller personlighet. Då han endast är en tillfällig Gudsmanifestation kan ängeln aldrig ersätta Guds närvaro, varför Mose, missnöjd när Herren säger "Jag skall sända en ängel framför dig" (Andra Mosebok 33:2), svarar Honom: "Om du inte själv går med, så låt oss få stanna här" (Andra Mosebok 33:15).

I Gamla testamentet finns ingen enhetlig uppfattning om änglarna. I Jakobs dröm går de upp och ner för trappan (Första Mosebok 28:12; se Jakobs stege); i Jesajas syn (6:2) är de bevingade serafer; i Hesekiel liknar keruberna och de levande varelserna (ḥayyot) människor, är bevingade och har fötter (Hesekiel 1:5–7, 10:19–21). Som gäster hos den bibliska patriarken Abraham äter de (Första Mosebok 18:8); i Manoachs hus vägrar ängeln att äta (Domarboken 13:16). Vare sig dessa änglar beskrevs som naturkrafter och gudsförklarades av de hedniska nationerna på annat håll, eller den psykologiska processen var en annan, krävde monoteismen i Israel[särskiljning behövs] antagandet av varelser som företräder en himmelsk hierarki och som är redo att medla mellan människan och Gud.’’

(https://sv.wikipedia.org/wiki/Herrens_%C3%A4ngel)

Dr Tony Nugent fortsätter sitt argument: ’’Det är vad ängel betyder. Tanken att Gud har en speciell budbärare är precis vad vi läser om i de Mellanösternmytologier. Var och en av de tidigare gudarna har sin egen speciella budbärare. Enki, som blir Yaweh, har Isimud. Gudinnan Inana har Ninshubur. Varje hög gud kommer att ha ett sändebud eller assistent, som är en mindre gud. Herrens ängel är samma sak. Skillnaden mellan änglar och gudar kom senare.’’

(https://www.huffpost.com/entry/ancient-mythic-origins-of_b_152564)

Baserat på arkeologiska fynd så har iden om att den tidigaste judendomen var monoteistisk reviderats. Jahve var en av flera gudar inom den antika kanaanitiska gudafamiljen och ingick specifikt inom en syd-arabiska panteon. De som dyrkade Jahve dyrkade också tillexempel hans fru Asherah, gudarna Baal, El och flertalet andra inom den Kanaaneiska religionen. Med andra ord, den ursprungliga judendomen är än idag en polyteistisk/henoteistisk religion som är minst lika paganistisk som alla andra religioner, som existerade runt om i den antika världen.

Hur blev änglar en av den judeokristna tron?

Den antika Främre Orientens historia präglas av en rad mäktiga imperier och deras inflytande på de olika kulturerna och religionerna i regionen. En sådan period som lämnade en betydande inverkan på judendomen var den persiska ockupationen av Levanten. Under denna tid hade den zoroastriska religionen, som den utövades av de persiska härskarna, ett anmärkningsvärt inflytande på judendomens utveckling. Den här delen av artikeln utforskar samspelet mellan zoroastrianism och judendom under den persiska ockupationen av Levanten och dess bestående effekter på judiska religiösa och kulturella sedvänjor.

Det persiska imperiets kontroll över Levanten

Det persiska riket, under ledning av Kyros den store, erövrade det ny-babyloniska riket 539 fvt, vilket omfattade regionen Levanten (dagens Israel, Palestina och delar av grannländerna). ‘’Detta väldiga rike delades upp i olika satrapier och styrdes ungefär enligt assyrisk modell, men med en mycket lättare hand. Babylon blev en av rikets fyra huvudstäder, och lingua france var arameiskt. Runt denna tid blev zoroastrismen den dominerande religionen i Persien.’’

(History of World Societies, sida.

Detta markerade början på den persiska ockupationen av Levanten, en period som varade fram till erövringen av Alexander den store 332 fvt. Under denna tid spelade perserna en betydande roll i att forma det religiösa och kulturella landskapet i regionen. Det persiska imperiets statsreligion var zoroastrianism, en monoteistisk tro som grundades av profeten Zoroaster (eller Zarathustra) på 600-talet fvt. Medan zoroastrianism och judendom är olika i många aspekter, ledde deras interaktion under den persiska ockupationen av Levanten till en korspollinering av idéer och metoder.

Monoteistiska övertygelser: En av de mest betydande influenserna från zoroastrianism på judendomen var förstärkningen av monoteistiska föreställningar. Zoroastrianismens starka betoning på dyrkan av en enda, högsta gud (Ahura Mazda) gav genklang med judisk monoteism.

Detta inflytande spelade stor roll i att stärka den judiska tron på den enda Guden.
‘’Även om Ahura Mazdas överhöghet antyder en monoteistisk världsbild, inkluderar senare zoroastrianism, som ses i Yashts som anses datera till den Achaemenidiska eran, också några polyteistiska element. Mest anmärkningsvärt är att deras kosmologi utökas till att omfatta flera andra personliga gudar, inklusive två Mainyus och demoniska varelser som kallas daivas, som alla tros existera under Ahura Mazda. Spenta Mainyu ("Helig Ande") och Angra Mainyu ("Ond Ande") beskrivs som avkomma till den högsta Ahura Mazda, som står för förekomsten av gott och ont i den fysiska världen. Spenta Mainyu tros vara hypostatiskt omöjlig att skilja från Ahura Mazda och är tänkt som en förstärkande kraft för den senares kraft, en som hjälper till i den ständiga kosmiska
kreativa processen och leder mot den slutliga reningen av världen.’’

https://www.newworldencyclopedia.org/entry/Zoroastrianism#cite_ref-4

Kosmisk dualism: Zoroastrianismens dualistiska världsbild, som förutsätter en kosmisk kamp mellan det goda (Ahura Mazda) och det onda ‘’Angra Mainyu motsatsen till Spenta Mainyu, och försöker ständigt undergräva mänsklighetens förståelse av sanningen. Mainyus är engagerade i en ständig strid, även om kraften i Ahura Mazda i slutändan kommer att tillåta den Helige Ande att triumfera. Daivorna är under tiden demoniska varelser vars enda syfte är att korrumpera den moraliska lagen: när de skapades, tvingade den onde anden dem och de "rusade tillsammans till våld, för att de skulle kunna försvaga människornas värld.” Detta bidrog starkt till det judiska begreppet teodicé och idén om en gudomlig konflikt mellan Gud och krafterna i ondska, som man kan se i Jobs bok.

(https://www.newworldencyclopedia.org/entry/Zoroastrianism#cite_ref-4)

Senare zoroastrisk tanke postulerar också existensen av änglavarelser som kallas Amesha Spentas, vilka ses som utstrålningar av Ahura Mazda. Medan den vise Herren ses bo inom var och en av dessa varelser, behåller de alla sina egna individuella naturer och liv.

Dessa idéer påverkade judiska övertygelser om änglar, onda andar och gudomliga budbärare. Vissa delar av den judiska änglahierarkin kan spåras tillbaka till zoroastriska begrepp: Många forskare är av uppfattningen att idén om änglar och demoner härstammar från zoroastrismen och kom till judarna under den Babylonska fångenskapen från den iranska profeten Zarathustra via det Persiska riket.

I den judiska encyklopedin så erkänner dom till och med att: ’’Likheterna mellan zoroastrismen och judendomen, och därmed också mellan den förra och kristendomen, är många och slående. Ahuramazda, Irans högsta herre, allvetande, allestädes närvarande och evig, utrustad med skapande kraft, som han utövar speciellt genom sin Spenta Mainyu ("Helige Ande") och styr universum genom änglars och ärkeänglars hjälpmedel, presenterar den närmaste parallellen till Yhwh som finns i antiken. Men Ormuzds makt hämmas av hans motståndare Ahriman, vars herravälde, liksom Satans, kommer att förstöras vid världens ände. Zoroastrianism och judendom uppvisar ett antal likheter med varandra i sina allmänna system av angelologi och demonologi….’’

‘’…likhetspunkter som särskilt har betonats av de judiska rabbinforskarna Schorr och Kohut och den kristna teologen Stave. Det finns slående paralleller mellan de två trosriktningarna och kristendomen i deras eskatologiska läror – läran om en pånyttfödd värld, ett fullkomligt rike, en Messias ankomst, de dödas uppståndelse och det eviga livet. Både zoroastrianism och judendom är uppenbarade religioner: i den ena förmedlar Ahuramazda sin uppenbarelse och uttalar sina bud till Zarathustra på "de två heliga kommuniserandes berg"; i den andra håller Yhwh en liknande gemenskap med Moses på Sinai.’’

‘’De magiska lagarna för rening, dessutom, mer speciellt de som praktiseras för att avlägsna föroreningar som uppstått genom kontakt med döda eller orena ämnen, ges i Avestan Vendïdād lika utförligt som i den levitiska koden, med vilken den zoroastriska boken har jämförts (se Avesta) ). De två religionerna är överens i vissa avseenden med avseende på sina kosmologiska idéer. Skapelsens sex dagar i Första Moseboken finner en parallell i de sex perioder av skapelsen som beskrivs i de zoroastriska skrifterna. Mänskligheten, enligt varje religion, härstammar från ett enda par, och Mashya (man) och Mashyana är den iranska Adam (man) och Eva.’’

‘’I Bibeln förstör en syndaflod alla människor utom en enda rättfärdig individ och hans familj; i Avesta avfolkar en vinter jorden utom i Vara ("inhägnad") av den välsignade Yima. I varje fall är jorden befolkad på nytt med de två bästa av alla slag, och delas sedan upp i tre världar. De tre sönerna till Yimas efterträdare Thraetaona, som heter Erij (Avesta, "Airya"), Selm (Avesta, "Sairima") och Tur (Avesta, "Tura"), är arvtagarna i det persiska berättelsen; Sem, Ham och Jafet, i Semiticstory. Likheter i mindre frågor, i vissa detaljer av ceremoni och ritual, idéer om orenhet och liknande, är att notera, liksom paralleller mellan Zoroaster och Moses som heliga lagstiftare…’’

(https://www.jewishencyclopedia.com/articles/15283-zoroastrianism#anchor6)

I mitt föredrag ‘’astroteologi, antika symboler och förhistoriska religioner’’ så påvisar jag att den mest antika religionen var astroteologi. Detta kan definieras som astrolatry: ‘’dyrkan av de himlakroppar’’ (https://www.merriam-webster.com/dictionary/astrolatry#:~:text=Definition%20of%20astrolatry.%20%3A,worship%20of%20the%20heavenly%20bodies.)

Astroteologin hävdar att tidiga människor, innan den moderna vetenskapens tillkomst, stirrade upp på natthimlen och tolkade rörelserna av stjärnorna, planeterna och andra himmelska objekt som manifestationer av gudomliga krafter. Dessa himmelska fenomen, särskilt solen, månen och stjärnorna, spelade en avgörande roll för att forma religiösa berättelser och sedvänjor över olika kulturer. ‘’För de gamla ... var himlen gudarnas och mysteriets land. Himlen... var själv levande. Stjärnorna var gudarnas boning. De lysande stjärnorna var verkligen själva lysande gudar. Astronomi var inte kunskapen om himmelska kroppar, utan om himmelska varelser: Det var den himmelska, himmelska kosmiska eller gudomliga kunskapen – kunskap om devaer – de ljusa lysande gudarna.’’

(Roy, S.B. Prehistoric Lunar Astronomy, sida 1.)

Den äldsta nedskrivna religioner vi känner till är Veda skrifterna. Zoroastrianismen växer fram ur samma religion därmed ur ett ''förhistoriskt indoiranskt religiöst system som går tillbaka till det tidiga 2:a millenniet f.Kr’’ (Foltz 2013, sida. 10–18.) Den djupa kopplingen mellan astroteologi och änglar i zoroastrianism är uppenbar i tron att himlakroppar och änglar är intimt förbundna. Zoroastrianer trodde att rörelserna av stjärnor och planeter var en manifestation av Amesha Spentas vilja.

Astroteologi uppmuntrar symboliska tolkningar av religiösa texter, och betonar den metaforiska betydelsen av himmelska element. Himlakropparnas rörelser blir allegorier för andliga resor, och änglarnas roller i Gamla testamentet får symboliska betydelser i linje med kosmiska krafter. ‘’Babyloniernas och assyriernas religioner, kulten av Mithras (kulten av sol invictus) och zoroastrianism, var alla solcentrerade former av dyrkan.’’

(https://www.encyclopedia.com/philosophy-and-religion/ancient-religions/ancient-religion/zoroastrianism)

I boken Rivers Of Life’ av James Forlong som handlar om religioners ursprung så beskriver han att: ’Zoroastrianer, assyrier, perser och judar var soldyrkare under hela de judiska profeternas dagar, eller fram till 300-talet f.vt, och därför; utan tvekan mer eller mindre fallisk i kultus. Hesekiels gud. var uppenbarligen en "brinnande eldgud". Hans "utseende var som eld, bärnsten och brinnande, vars rök steg upp mellan keruberna eller solfigurerna" (se fig. 76, s. 194) som överskuggade den arklådan som satt på, får vi veta, "Israels Gud .”

(Rivers Of Life Or, Sources And Streams Of The Faiths Of Man In All Land; Showing The Eevolution Of Faiths From The Rudest Symbolisms To The Latest Spiritual Developments, J. G. R. FORLONG, sida 404.)

Änglarna inom den zoroastriska teologin ‘’…tros vara en personifierad egenskap hos Ahura Mazda, även om moderna religionsforskare teoretiserar att de kan vara rekonceptualiseringar av pre-zoroastriska gudar. Dessa Amesha Spentas är kända som Vohu Manah ("Gott sinne"), Asha Vahistah ("Sanning"), Khshatra Vairya ("Gott herravälde"), Spenta Armaiti ("hängivenhet"), Haurvatat ("Helhet och hälsa"), och Ameretat ("odödlighet"). Dessa varelser, genom sina karaktäriseringar, antyder de egenskaper man måste odla om de bäst vill njuta av frälsningens frukter.’’

(https://www.newworldencyclopedia.org/entry/Zoroastrianism#cite_ref-4)

Inriktningen av himlakroppar sågs som ett gudomligt budskap, som erbjuder vägledning och insikt i den kosmiska kampen mellan gott och ont. Till exempel kan ett särskilt arrangemang av stjärnor tolkas som en uppmaning att upprätthålla sanning och rättfärdighet, vilket är Asha Vahishtas domän. Dr Tony Nugent fortsätter sitt resonemang: ‘’Bibeln kallar dem Guds söner, det gudomliga rådet. Ordet som används för Gud i delar av den hebreiska bibeln, Elohim, är plural och antyder en familj av gudar. Änglar är de mindre gudarna i det avsatta pantheon i det forntida Israel. De står under Jehovas styre. Tillsammans med Jahve är de en del av Elohim, ett pluralord som vi översätter "Gud" i Första Moseboken. Elohim/Gud säger "Låt oss göra människor till vår avbild." Kristna förstår att detta syftar på treenigheten, men det är en senare tolkning. Dessa änglar kom från de gamla pantheonerna i Mesopotamien och Egypten. Många av dessa gudar kommer från stjärnor. Det finns en stark astral dimension. "Heavenly Hosts" är stjärnor.’’

(https://www.huffpost.com/entry/ancient-mythic-origins-of_b_152564)

En sammanfattning:

I mina två föredrag på youtube: ‘’astroteologi, antika symboler och förhistoriska religioner’’ och ‘’Judendomen: myterna, symbolspråket och astroteologi.’’ Men även på många andra ställen diskuterar jag den mycket uråldriga och vanliga dyrkan som finns på många platser globalt och som kretsar kring naturen, inklusive himlakroppar som solen, månen, planeter, stjärnor och konstellationer. I vilket fall som helst är det uppfriskande att se den bibliska astralreligionen, solmytologin eller astroteologin erkänd av en teolog men.

Utforskningen av sambandet mellan änglar i Gamla testamentet och astroteologi avslöjar en fängslande väv av symbolik och mystik. När vi fördjupar oss i de himmelska dimensionerna av antika texter, överskrider änglars betydelse den konventionella förståelsen, sammanflätad med den kosmiska dansen av stjärnor och planeter. Detta tvärvetenskapliga tillvägagångssätt berikar tolkningen av religiösa berättelser, och erbjuder ett holistiskt perspektiv som överbryggar klyftan mellan det jordiska och det himmelska riket.

Kopplingen mellan änglar inom judendomen, zoroastrianism och astroteologi belyser universaliteten hos himmelska mellanhänder i mänskliga trossystem. Dessa himmelska varelser, oavsett om de kallas änglar eller gudomliga odödliga, spelar avgörande roller för att överbrygga gapet mellan det gudomliga och det mänskliga, upprätthålla kosmisk ordning och förmedla budskap från himlen. När vår förståelse av kosmos fördjupas, kan vi upptäcka ännu mer djupgående kopplingar mellan dessa himmelska övertygelser och de himlakroppar som har format mänsklig andlighet genom historien.

@metasophical